Seppo Verho

Mitt namn är Seppo Verho och jag är en 75-årig före detta redaktör och numera fotograf. Jag har tre döttrar och ett barnbarn.

Jag började fotografera när jag var tolv år gammal. Jag köpte en billig kamera för mina veckopengar. Jag tog fotograferingen på allvar och övade på allt möjligt med hjälp av handböcker. Under de stressiga åren hann jag sedan inte fotografera mycket annat än födelsedagar och semesterresor.

Nu när jag har gått i pension har jag försökt hitta fotokonstnären inom mig själv på nytt. I början var mitt fotograferande närmast av dokumentärtyp, senare har konstnären själv involverats allt mer. De senaste bilderna har varit helt abstrakta. Störande faktorer såsom objekt och modeller har försvunnit helt och hållet.

Ämnet för min senaste var utställning var åldrandets upplevelse. Jag har hela tiden närmat mig själv med min fotografering. Utställningen berättade om hur jag själv har upplevt åldrandet. Och eftersom döden är en del av åldrandet är den också närvarande i bilderna.

Utställningar kan vara utmanande för en äldre person. För en tid sedan höll vi en utställning i ett utrymme på andra våningen och den enda möjligheten att ta sig dit var via en smal trätrappa. Det är naturligtvis inte idealiskt för åldringar.
En annan utställning hölls i ett stort köpcentrum och den gången var det besvärligt för människorna att överhuvudtaget hitta dit.

Vid den senaste utställningen försökte jag få bildförteckningen att rymmas på ett ark. Det gjorde den också, men texten var pytteliten. Efteråt tänkte jag att man kunde ha gjort den på två sidor, så att texten skulle ha synts bättre.

I ett utställningsutrymme fanns det inte en enda stol. Speciellt om flera utställningar hålls på samma plats, skulle det vara bra om man skulle kunna sätta sig mellan varven.

I övrigt upplever gamla och unga konsten på sitt eget personliga sätt, vilket inte har någonting med åldern att göra.

När man planerar en utställning måste man ta många saker i beaktande. Till att börja med den egentliga ”biffen”, att komma på ett ämne och på grundval av det skapa en konstnärlig helhet. Det räcker inte att man väljer det bästa bilderna om ämnet, utan de måste bilda en serie. Bilderna måste ha tillräckligt med likheter sinsemellan, men också tillräckligt med variation så att helheten inte blir tråkig.

Sedan är det ett stort arbete att fundera på vilka bilder som passar bredvid varandra, i vilken ordning och hur de hängs upp. Man kan ju alltid på traditionellt sätt hänga upp alla i rad på ögonhöjd, men det finns också många andra möjligheter. Upphängningsstilen måste passa till utställningens ämne och till bilderna.

Man måste hitta ett utrymme där utställningen hålls och sådana är ju dyra. Det kostar också att producera, förbereda och hänga upp bilderna, så man måste ansöka om pengar någonstans ifrån.

Utställningens diversitet kan man förverkliga på många olika sätt. För personer med svag syn och blinda finns det många hjälpmedel, men de kostar ganska mycket.

Att exempelvis beskriva bilderna på band är ett arbete som har vissa regler och standarder och som utförs av experter. Man kan omvandla fotografierna till reliefbilder av papper som man kan känna på. Men inte heller det sker automatiskt, det behövs en människa även för detta.

Det som kanske är enklast att förverkliga är att fotografen själv berättar om bilden på band och det bredvid bilden sedan finns en QR-kod över vilket man kan lyssna till beskrivningen. Om konstnärens beskrivning placeras på ett plakat eller i bildförteckningen, erhålls informationen på fel ställe. Jag tycker det är bättre att betraktaren först ser bilden, bildar sig sin egen uppfattning och först därefter för lyssnar till konstnärens tankar.

Det finns många olika slags bildanalyser. I traditionell mening betyder det ofta en nedskriven analys eller en dylik som presenteras muntligen, exempelvis i en undervisningssituation. Det kräver ganska mycket, man måste ha samma färdigheter och kunskaper som kritikerna. Man måste känna till fotograferingens genrer och historik, eventuellt också fotografens tidigare arbeten och hens historia som fotograf. Naturligtvis måste man också förstå bilden; vilka faktorer i just den här bilden ger en viss effekt: till exempel färger, komposition eller linjer.

Sedan finns förstås den analys och tolkning som sker av sig själv när man ser bilden. Du stannar framför bilden och låter dig påverkas av den. Detta ger upphov till associationer. Då sker analysen på det personliga planet, i det ögonblicket, framför just den bilden. Det behöver man inte lära sig, det sker naturligt.

Kuva Seppo Verho

Jag var med och intervjuade experter på tillgänglighet. Det var förvånande hur mycket olika hjälpmedel det finns exempelvis för synskadade. Till exempel guidning till offentliga objekt som man kan hämta till sin telefon. Eller att det görs tredimensionella miniatyrmodeller av konstverk. Men detta är ganska dyrt och sällsynt.

Den kanske största överraskningen var den ruljans man hamnar i om man blir blind som vuxen. Man måste lära sig att skriva igen samt att röra sig med käpp eller kanske hund. Det var förvånade hur långt man kan utveckla sig. Vi träffade till exempel en blind man som sysslar med tävlingssegling. Om man band för mina ögon och satte mig i en båt skulle det inte bli till någonting.

Men den utveckling som en person måste genomgå när hen förlorar synen, är så omvälvande, att det inte längre är en så stor sak att stiga ombord på en segelbåt.