Kultur är en grundrättighet - för alla

• Sisällysluettelo
• Tillgänglighet är mycket annat än ramper och hissar
• Borde alla vara intresserade av tillgänglighet?
• Tillgänglighetens många dimensioner
• Mottagandet av konst kan göras tillgänglig
• Tröskeln rf som riktningsvisare på kulturscenen
• Kynnys ry
• Kultur för alla-tjänsten fungerar som förmedlare
• Teknologi ger mer möjligheter och diversitet
• Lagstiftningen snabbar på tillgänglighetens förverkligande
• Vad får orden dig att tänka på.
• Bundsförvantskap?
• Ansvarstagande?
• Dansverket Olotila?
• Linkit

På 1990-talet hade Sari Salovara som funktionshindrad svårt att finna sin identitet, eftersom hon inte trodde på att de funktionshindrade kunde utgöra en så värst stark grupp. Att hon blev bekant med kvinnor som trots funktionshinder var mycket starka samt kärleken till konsten och kulturen ledde till en förändring som gjorde Salovaara till en flitig aktör på kulturscenen och inom funktionshindergemenskapen.

Sari har lång erfarenhet av att främja konstens och kulturens tillgänglighet ur funktionshindergemenskapens synvinkel. Hon fungerar som specialistsakkunnig inom Kultur för alla-tjänsten och är själv funktionshindrad. Sari Salovaara har bland annat studerat konstpedagogik, kulturproduktion och konstterapi.

Tillgänglighet är mycket annat än ramper och hissar

Med hinderfrihet menar man vanligtvis den byggda omgivningens hinderfrihet. Enligt Salovaara omfattar tillgänglighet mycket mer.

- Utan hinderfrihet kan det inte heller vara tillgängligt. För att en tjänst, verksamhet eller plats ska vara tillgänglig ur användarens perspektiv, måste tjänsterna, kommunikationen och all annan verksamhet planeras på så sätt, att människornas individuella sätt att fungera tas i beaktande. Dessutom kan tillgängligheten delas in i flera delområden.

Ur konstens perspektiv är inte enbart hinderfrihet tillräckligt.

- För att olika slags människor ska kunna ta del av upplevelser och information måste man för att kunna nå dem tillhandahålla olika alternativ.

Borde alla vara intresserade av tillgänglighet?

Enligt Sari är tillgänglighet en av grundvalarna för ett fungerande och rättvist samhälle.

- Om man inte medvetet befattar sig med tillgänglighet, kommer man tyvärr att agera på ett sätt som stänger människor utanför. Då förverkligas inte jämställdhet.

Om man inte funderar på diversitet när tjänsterna planeras, är det enligt Salovaara troligt att den inte kan uppnås för alla.

- Hindren kan exempelvis vara sociala: om man planerar tjänster för människor som påminner om en själv, märker man inte, att människor som tillhör minoriteteter, exempelvis med annan kulturbakgrund, sexuell läggning eller religion kanske inte tas i beaktande.

- Och det är ju till och med enligt vår lagstiftning fel. Enligt vår grundlag får ingen diskrimineras på grund av hens personliga egenskaper. Vi har även jämställdhetslagen och människorättskonventionerna, påminner Salovaara.

Tillgänglighetens många dimensioner

Sari rör sig också själv ibland med rullstol och hon har en ledarhund. Kulturtjänster är för henne speciellt viktiga och välbekanta.

- I museer borde attityden exempelvis vara att säkerställa att man har tänkt på allt. Att beakta diversiteten gäller inte endast tjänsternas användare, utan det vore också önskvärt att diversitet råder bland personalen och att olika slags människor sysselsätts.

Sari uppmanar också att informera om verksamheten ur olika synvinklar: Vart är budskapet riktat, med vilka medel och vem når det? Är webbplatsernas tekniska plattform sådan att de kan läsas med ett skärmläsningsprogram? Öppnas bilderna med alternativa förklaringar? Finns informationen tillgänglig på olika språk? På förenklat språk?

- Om budskapet når en människa, överväger hen på att besöka utställningen. Även hur mycket än det kostar att besöka utställningen är en tillgänglighetsfråga. Måste en tolk eller ledsagare betala för sin egen biljett? För det mesta kan man ta med sig en ledarhund, vilket också är tillgänglighet.

Och hur fungerar den byggda omgivningen med tanke på hinderfri rörlighet? Besökaren kan också behöva taktil guidning, god kontrast, fungerande belysning eller exempelvis en induktionsslinga.

Mottagandet av konst kan göras tillgänglig

Enbart information ger ingen upplevelse. Sari berättar att de Dövas förbund har premierat en föreställning från Nationaloperan som tolkades till teckenspråk. Man kan få en upplevelse eftersom opera är en mycket visuell konst och det är möjligt att känna musikens vibrationer även om man inte kan höra den.

- Om man planerar en utställning måste man alldeles konkret fundera på hur och vart den ska byggas upp, kan man röra sig med hjälpmedel, finns det diversitet, får man något utbyte förutom enbart med synen. Används ett språk som man kan förstå?

Ett tråkigt fenomen är enligt Salovaara de dåligt planerade vitrinerna som skyddar utställningsobjekten, vilka ofta är formgivna på så sätt att man inte ser innehållet om man sitter ned eller från ett barns perspektiv.

- Med vanligt bondförnuft tänkt är det underligt att man måste vara en vuxen av normal längd för att kunna kika in i vitrinen! Dessutom får en synskadad inte ut någonting av glasvitrinerna. Därför borde det också finnas med tredimensionella objekt och element som förklaras verbalt med ljud.

- Redan i planeringsskedet borde man fundera på varför och för vem utställningen görs, vad är grejen med den. Det vill säga även analysera innehållet. Finns det innehåll som berör? Vems verk visas och har konstnärerna olika nyanser i sina uttryck eller passar alla in i någon viss norm eller konventionell stilriktning?

Tröskeln rf som riktningsvisare på kulturscenen

Sari arbetade i föreningen Tröskeln på 1990-talet när de funktionshindrades kulturverksamhet startades.

Kalle Könkkölä
Lähde näkövammaisten liitto

- Redan på grund av min utbildning hade jag en identitet som konstpedagog. Jag ansåg det vara fel att alla inte kan få tillgång till konst.

Som en nyckelperson för sitt eget arbete på den tiden nämner Salovaara Könkkölä, som då var ordförande i Tröskeln rf. Könkkölä, var en inflytelserik, kulturpositiv person som ansåg att de funktionshindrade hade någonting att säga och att konsten erbjöd stora möjligheter.

- Konsten talar sitt eget språk, som en människa till en annan, inte som funktionshindrad till myndigheter.

Tröskeln rf startade KynnysKino-festivalen samt galleriverksamhet och sökte samarbete bland annat med Ateneum och Kiasma. Man grundade också kulturföreningen Finlands EUCREA som fortfarande varje sommar anordnar festivalen Crossover.

- Det var överraskande enkelt att erhålla genklang från kulturinstitutionerna. Kanske det på den tiden fanns en slags förväntan och en nyfikenhetsaspekt gällande de funktionshindrades konstverksamhet. Det var en tid med nya initiativ och ur de funktionshindrades perspektiv gick saker och ting framåt.

Kultur för alla-tjänsten fungerar som förmedlare

Till största delen finansieras Kultur för alla-tjänstens verksamhet av undervisnings- och kulturministeriet. Tjänsten upprätthålls av föreningen För kultur på lika villkor rf. Tjänstens syfte är att bistå kulturaktörer i sin strävan att få sina tjänster att fungera för olika slags människor.

- Vi driver inte enbart de funktionshindrades agenda, utan allas, speciellt de som lätt blir åsidosatta i kulturtjänsterna. Vi har också representanter för minoriteterna och s.k. allierade som jobbar för oss.

- Egentligen är vid förmedlare. Vi står till kulturtjänstproducenternas förfogande. Vi producerar också mycket informationsmaterial i nära samarbete med tredje sektorn. Kulturadministrationen ser oss som verkställare av informationsstyrning gentemot kulturaktörerna, förklarar Salovaara.

Tjänster som finansieras med skattemedel måste genomföras så, att de passar för alla. Syftet med Kultur för alla-tjänsten är att förmedla kunskap till fältet hur detta genomförs. Ofta skulle saker och ting kunna göras bättre.

Teknologi ger mer möjligheter och diversitet

Konsten i sig är rik och den kan utövas av många olika slags människor på många olika sätt. På vilket sätt hänger konst och tillgänglighet ihop? Kan även funktionshindrade vara konstnärer?

- Det har alltid funnits de som utövar konst och de som kanske inte gör det, men som tycker om att konsumera den. På båda sidorna borde det finnas diversitet, konstaterar Sari Salovaara.

- En blind kan måla och på musiksidan är de synskadade mycket aktiva. Det finns mycket framstående rörelsehindrade dansare, utvecklingsstörda inom teatern och så vidare.

Även teknologin ger nya möjligheter att utöva konst, men för vem?

- Vissa människor får inte ta del av teknologin, inte heller på det området förverkligas jämställdhet och demokrati fullständigt. Man måste ha vissa ekonomiska förutsättningar och utbildning för att kunna utnyttja teknologi.

- Trots det öppnas möjligheter för helt vanliga individer. Utvecklingen från 1990-talet till dagens situation har varit en revolution. Vid datorn kan man skapa omvälvande saker visuellt eller med ljud.

- Man kan vara musiker utan att kunna tuta i en trumpet eller hålla i en gitarr.

Möjligheterna har ökat och alla har tillgång till information på nätet. Nästan vem som helst kan i princip göra videor. Man kan testa med gratisprogram och relativt billig utrustning och dela med andra räknar Salovaara upp och konstaterar, att hon själv nog inte är någon teknikexpert.

Lagstiftningen snabbar på tillgänglighetens förverkligande

Även om Finland har varit stolt över sitt teknologiska kunnande, har nättjänsternas tillgänglighet delvis varit dålig. Men tekniskt sett är det möjligt att göra plattformar som är lämpade för alla.

- Förverkligandet av tillgängligheten får inte förbli helt frivilligt. När det också blev lag på att offentliga tjänster måste vara tillgängliga, började det sist och slutligen hända saker!

I och med de nya lagarna finns det flera verktyg för att åtgärda olägenheter. Salovaara hoppas, att tillgängligheten från början ska vara inbyggd i all planering. Saken måste framhävas så tydligt i all slags utbildning att man inte kan förbigå den.

- Om man sedan planerar en utställning, måste man tänka på tillgängligheten i varje enskilt skede, så att onödiga misstag och dyra korrigeringsåtgärder kan undvikas. Redan i planeringsskedet lönar det sig att involvera olika människor och beakta olika synvinklar.

På Kultur för alla-webbplatsen kan man exempelvis ännu kontrollera kommunikationsledernas mått, vitrinernas höjd, lutning och andra detaljer på den tillgängliga utställningen.

- När man har planerat en fantastisk utställning lönar det sig att hålla ryggen fri för att undvika tråkiga efterspel.

Vad får orden dig att tänka på.

Bundsförvantskap?

Alla minoriteter behöver bundsförvanter.

Vi som inte riktigt passar in i den norm som garanterar en priviligierad situation, får kraft av varandra och vi har gemensamma erfarenheter. Vi försöker få vår röst hörd.

Men det räcker inte alltid till: bundsförvanter är ett viktigt bakgrundsstöd. Bundsförvanterna står vid din sida. Det är skillnaden mellan ett bundsförvantskap och stöd som kommer uppifrån, förvaltning.

Jag upplever mycket bundsförvantskap i mitt arbete. Om man själv tillhör en minoritet, har man för hoppningsvis medkänsla med andra minoriteter. Då ser man orättvisor när de förekommer och kan vara en bundsförvant för andra.

Tillsammans blir många svaga röster starka. Om man vill ändra saker, krävs forskningsinformation och även för detta krävs bundsförvanter.

Ansvarstagande?

Ansvarstagande måste betraktas från många olika håll. Det är etik, en strävan att inte skada andra. Även den hållbara utvecklingens målsättningar har att göra med detta.

Var och en ansvarar för sina egna handlingar. Man kan inte gömma sig bakom andra, ââ‚Â�de andra gör juââ‚Â� eller ââ‚Â�de andra gör inte hellerââ‚Â�. Förhoppningsvis är också samvetet involverat i ansvarstagandet!

Dansverket Olotila?

Jag var med som dansare i verket Olotila, där både funktionshindrade och icke funktionshindrade dansare deltog, koreografen hette Tomi Paasosen och premiären var år 2000.

Vi reste under många år runt i världen med föreställningen, som längst ända till Hongkong och föreställningen vann år 2000 priset Ã−¦rets teatergärning som utses av Teatercentrum.

I produktionsprocessen delade vi alla med oss av våra egna livserfarenheter. Resultatet var en berörande föreställning som lockade fullsatta salonger. På det hela taget var det en häftig resa - alltid var det någon som satt i ett hörn och grät. Vi blev som en familj, trots att en del av artisterna byttes ut.

Som dansproduktion var Olotila på sin tid ett betydelsefullt genombrott, genombrottet till mainstream. Det blev en rollmodell för andra: sådant är möjligt!

Yhdenvertaisuuden ja kulttuurin puolesta 1990-luvulta tähän päivään
Saavutettava näyttely -ohje
Museoiden saavutettavuuden ja moninaisuuden tarkistuslista
Kynnys ry