Synskadade har rätt att se – om beskrivningstolkning

Synskadade har rätt att se – om beskrivningstolkning

Eija-Liisa Markkulas föräldrar försökte uppfostra sin dotter på så sätt att ingen skulle upptäcka hur nyfiken hon är. Det är kanske just den här nyfikenheten som fått Markkula att vara med i många olika sammanhang och som gjort att henne till en mångsidig och aktiv person inom arbetet för de synskadade.

• Vem är du??
• Du har varit ordförande för synskadades kulturtjänst under en betydande period. Vad vill du lyfta fram från den tiden?
• Vad är beskrivningstolkning och var kan man använda metoden?
• Varför behövs beskrivningstolkning och hur görs en bra tolkning?
• Hur ska man beskriva visuella effekter och estetiska aspekter?
• Vilken skillnad är det mellan beskrivningstolkning och konstnärens egen presentation?
• Vad ska man ta upp när man beskriver en film eller en föreställning?
• Varför ska bilder som finns på webbsidor beskrivas i text?
• Vad ska man tänka på när man beskriver människor?
• Hur ska man beskriva miljöer?
• Vad är skillnaden mellan en beskrivning och en ordkarta?
• Hur gör man en ordkarta?
• Hur kan jag som utställare göra till exempel min fotografiutställning mer tillgänglig och därigenom trevligare för dig att besöka?
• Linkkejä

I dag är beskrivningstolkning ett väldigt brett begrepp, säger Eija-Liisa Markkula. Man kan beskriva film, teater eller bildkonst, men också människor, rutter, rum eller miljöer. En multisensorisk och tillgänglig är till nytta för alla.

Vem är du?

Jag är 74 år. Man skulle kunna tro att jag är pensionerad och sitter hemma och stickar yllesockor.

Visst gör jag det också, men dessutom är jag på de synskadades central Iiris åtminstone två eller tre dagar i veckan, och jobbar där en hel del på distans också. Jag har många förtroendeuppdrag. Det viktigaste av dem är posten som vice ordförande för Näkövammaisten liitto. Det innebär att jag måste delta i många möten och sitta hemma och läsa texter om de beslut som ska fattas.

Inom de synskadades kulturtjänster är jag vice ordförande. Jag leder kulturverksamheten och kommittén för beskrivningstolkning. Dessutom besöker jag lokalföreningar för att utbilda frivilliga läsare. De få lära sig att beskriva bilder i tidningarna för sina kunder. Jag har undervisat i beskrivningstolkning i föreningar och även i andra sammanhang, på Ateneum och hos andra stora aktörer.

Jag har ett underbart litet hus på landsbygden. Det var tidigare en butik som sålde bullar. På fritiden sköter jag om huset och trädgården. Jag läser också väldigt mycket!

Jag har ett rätt omfattande nätverk och många vänner och släktingar, så jag har massor att göra. Jag hinner inte vara hemma särskilt mycket, och jag skulle inte heller trivas på ett och samma ställe mer än ett par dagar i taget.

Du har varit ordförande för synskadades kulturtjänst under en betydande period. Vad vill du lyfta fram från den tiden?

Jag skulle lyfta fram beskrivningstolkningen, men det är inte allt. Under min period, som började 2012, har vi gjort en hel del påverkansarbete och ökat kulturtjänsternas synlighet.

Vi besökte offentliga instanser med Näkövammaisten lottos organisationschef Markku Möttönen. Kulturtjänsten fick bakgrundsstöd från förbundet när vi ville ta itu med större projekt till exempel i fråga om beskrivningstolkning.

Vi träffade människor på olika kultur- och konstinstanser. Om vi inte lyckades få finansiering så gjorde vi åtminstone oss kända.

Jag arbetar mycket bland annat med tjänsten Kultur för alla. De kallade mig till exempel till Saaris gård i Virmo. På gården, som ägs av Koneen säätiö, finns konstnärsresidenser. Där stiftade jag bekantskap med en ung grekisk man, Ilan Manouach, som utarbetat ett väldigt omfattande system av relieftecken som kallas Shape Reader. Tecknen i systemet hänvisar till exempel till vädret och naturen.

Han har presenterat systemet runt om i världen och upplevde att jag var till hjälp när teckensystemet började bli för intrikat.

Utöver det har vi skött om byrån och haft det roligt. Jag upplevde inte mig själv som en väldigt chefande chef ââ‚−œ jag hade ju inte ens ett eget bord! Vi planerade allting tillsammans och skrattade också mycket, även om det ibland var knappt om pengar. Jag var mycket entusiastisk, det var vi alla, och vi lyckades också locka folk från förbundet att komma med oss.

Vad är beskrivningstolkning och var kan man använda metoden?

Beskrivningstolkning är ett väldigt brett begrepp i dag. Man kan beskriva film, teater eller bildkonst, men också människor, rutter, rum eller miljöer. Det går också att beskriva stadsmiljöer.

I Sverige och i andra nordiska länder har gjorts inspelningar med vilka synskadade kan göra utflykter och bekanta sig med ställen av olika slag.

Beskrivningstolkning har fått en mycket stor spridning, men det är en dyr tjänst. Jag skulle önska att vi blinda skulle kunna beställa en beskrivningstolk som följer med oss på olika ställen, på samma sätt som hörselskadade kan göra. Det har varit lättare för de hörselskadade att få detta, för det finns 700 000 av dem, medan antalet synskadade är endast 55ââ‚−œ60 000.

Det här är ett jobb som är fortfarande på gång. Kulturtjänstens mål är att synskadade alltid skulle få beskrivning när de vill ha det.

Varför behövs beskrivningstolkning och hur görs en bra tolkning?

Jag blev blind år 2002, men jag har ett bra minne till exempel i fråga om färger. Jag vill fortfarande veta hur saker ser ut. Jag har sagt till mina arbetskamrater att ingen minns dem så vackra som jag!

När jag fortfarande såg, tyckte jag att synskadade verkade på något sätt färglösa och återhållsamma ââ‚−œ det var som om de blivit bortglömda även av sig själva och inte visste vad de kunde fordra. De ville inte stiga fram, de var tålmodiga och väntade i bakgrunden.

I dag är synskadade som jag ââ‚−œ vi vill ha allt nu, genast, här. Lagen om likabehandling garanterar att vi får del av allt som också alla andra ser.

Det viktigaste i beskrivningen är att man genast säger huvudsaken, det viktigaste, i en mening.

Hur ska man beskriva visuella effekter och estetiska aspekter?

Det är svårt. När man beskriver ett konstverk ska man börja med att berätta vem konstnären är, vad konstverket heter och hur stort det är. Man berättar vad som är väsentligast i arbetet, dess kärna, och sedan berättar man om sådant om omger kärnan.

Om konstverket är från en annan period än vår, ska man också säga det, och nämna även stilriktningen om den inte framgår av konstnärens namn.

Synskadade har mycket god allmänbildning eftersom de hör till den del av finländarna som läser mest. Till exempel om man säger att konstverket är kubistiskt, så ger det redan en viss uppfattning om konstverket. Stämningen ingår inte i den egentliga beskrivningstolkningen. Den framgår bland annat av användningen av färgerna, kompositionerna och skuggorna.

Beskrivningstolkning ska vara objektiv. Den som tolkar berättar vad hen ser, inte vad hen tänker, tycker och känner. Efter den objektiva beskrivningen kan personen tolka den stämning som konstverket förmedlar och till exempel nämna vad kritiker sagt om konstverket.

Vilken skillnad är det mellan beskrivningstolkning och konstnärens egen presentation?

Konstnären är fri att prata om det som hen vill. Hen behöver inte beskrivningstolka. Konstnären kan till exempel berätta om penseldragen, varför går de i en annan riktning här nere än upptill, och prata om teknik eller motsvarande.

Konstnären kan naturligtvis göra till och med en ingående tolkningsbeskrivning, om hen vill. Då är det bra att utgå från namnet och annat väsentligt. Om namnet till exempel är märkligt, till exempel ett ord på latin, är det bra att berätta vad det anknyter till.

Vad ska man ta upp när man beskriver en film eller en föreställning?

Film och teater är ganska lika för synskadade. Beskrivningstolken får inte prata på handlingen eller musiken, utan endast när det finns en lämplig tyst stund. Därför ska tolken skriva ett manuskript på förhand.

Beskrivningstolken tittar på filmen ett par tre gånger tidigare så att hen kan lägga märke till detaljer som för handlingen framåt. Till exempel om det är fråga om en deckare, och mordvapnet, en kniv, syns på fönsterbrädet, ska tolken berätta om det utan att avslöja intrigen. Det kan hen göra till exempel genom att också nämna andra föremål som syns på bilden. Då har beskrivningstolken ändå gett ett tips.

Tolken ska vara förtrogen med intrigen. Eftersom filmer har så få ställen där tolken kan beskriva är tolken tvungen att utelämna väldigt mycket av handlingen. Allt som framgår av repliker eller ljud kan lämnas bort. Om till exempel någon ringer på dörrklockan, så säger beskrivningstolken inte det. Jag pratar om filmer på finska. Ã−"versatta filmer är en annan sak.

Varför ska bilder som finns på webbsidor beskrivas i text?

Vi har ett EU-direktiv om det, men just nu håller man på att omsätta föreskrifterna i praktiken. Det har redan börjat fungera ganska bra.

Om det finns till exempel videor på offentliga inrättningars webbplatser ska de också presenteras i ord. Videor på främmande språk ska vara översatta. Det har ännu inte genomförts helt. Det här har medfört mycket extra arbete och allt har inte kommit ordentligt i gång ännu. Skyldigheten gäller offentliga instanser, medan privata aktörer kan göra textbeskrivningar frivilligt.

Vi på kulturftjänsten bjuder in författarvänner fyra gånger om året, och intervjuerna publiceras på webbplatsen. Vi producerar alla transkriptioner på intervjuerna till våra webbsidor hos Annanpura Oy.

Företag som producerar innehåll har insett att de får fler besökare och större uppmärksamhet för sina webbplatser om sidorna är tillgängliga. Andra företag utgår från att det endast är en liten minoritet som behöver tjänsten och att det därför inte lönar sig att erbjuda den. Det bygger förstås på ekonomiskt tänkande.

Vad ska man tänka på när man beskriver människor?

Det här är ett område där människor är ganska känsliga. Vi använder till exempel inte ordet "fet" eller "tjock", utan andra ord. Det gäller också att använda sitt omdöme i fråga om hudfärg.

Jag litar på huvudregeln i lagen om likabehandling: Det gäller att beskriva det väsentliga, det som också andra fäster uppmärksamhet vid hos en människa. Allt det som den seende först lägger märke till ska framföras på något sätt under beskrivningen.

Om till exempel en person som håller ett föredrag om gospelmusikens historia på ett evenemang har en mörk hudfärg, tycker jag att man ska säga det. Eller att det finns en person med en vit käpp i gruppen. Tolken ska också berätta om den person som beskrivs har klätt sig enligt sin folktradition eller om det finns annat att lägga märke till i personens klädsel.

Hur ska man beskriva miljöer?

Inomhus kan man berätta till exempel att lokalen är ett vanligt kontorsrum. Om man befinner sig i ett hem som inretts i någon särskild stil ska man fästa uppmärksamhet vid detaljer som representerar just den här stilen. Om det finns speciella föremål eller konst i rummet, ska man berätta om det. Om den som bor i lägenheten ägnar sig åt antikmöbler, men det finns grafik på väggen, ska man berätta om det.

Det som man först lägger märke till, vad som är viktigast att veta. Samma regel gäller också här.

Vad är skillnaden mellan en beskrivning och en ordkarta?

En ordkarta är en redogörelse för en rutt. En ordkarta handlar inte om beskrivning. Den är en instruktion som innehåller information om alla väsentliga punkter på en rutt. Men visst kan man beskriva stället lite också i en ordkarta.

Ordkartan berättar hur man tar sig till ett visst ställe, till exempel från Iiris till Ã−"stra centrums metrostation. Ordkartan innehåller information om alla väsentliga punkter som behövs för att man ska kunna ta sig fram, hur en blind person hittar fram och känner igen alla viktiga punkter, och var hen ska handla på något visst sätt.

Hur gör man en ordkarta?

Jag tillhör en grupp som heter Perille meni. Gruppen tar fram ordkartor. Vi går en rutt många gånger och ser efter vad som finns längs den.

Vi har gjort ordkartor till exempel om lokalerna på Böle station, Nordsjö hälsostation, Musikhuset och centrumbiblioteket Ode.

Vi besöker många objekt redan i byggnadsskedet och kontrollerar om man tagit hänsyn till tillgängligheten. Arkitekter får utbildning om detta, men vi kontrollerar till exempel att det går att känna de taktila listerna på golvet med den vita käppen.

På Musikhuset finns ett av de finaste systemen med vägledande taktila lister.. Där är listerna också är till nytta för andra, inte bara för synskadade. Det finns ljus under listerna. Om lokalen ska utrymmas, visar listerna vägen ut för alla.

En ordkarta publiceras i allmänhet på instansens egen webbplats, därifrån den kan laddas ned i MP3 eller skrivas ut som text eller i punktskrift. Själv brukar jag göra så att jag går igenom ordkartan redan hemma och läser åtminstone instruktionerna om de ställen som jag tänker besöka.

Hur kan jag som utställare göra till exempel min fotografiutställning mer tillgänglig och därigenom trevligare för dig att besöka?

För det första ska du hänga upp konstverken på ett sådant sätt som du tycker att ser bäst ut ââ‚−œ du är ju konstnären. Alla arbeten har ett namn och förhoppningsvis också ett nummer. I dagens läge utlämnas numren tyvärr ofta.

När du beställer namnetiketter till arbetena, låt också skriva namnen med punktskrift, och placera etiketterna alltid på samma ställe, till exempel till höger om konstverket.

Om du vill, kan du dessutom låta göra en beskrivningstolkning. Till beskrivningstolkningen väljs i allmänhet 6ââ‚−œ7 konstverk på så sätt att deras huvudsakliga filosofi och teknik kommer fram, men att de är sinsemellan olika. Då får man en uppfattning om vad den som beskriver vill säga.

Du kan göra en inspelning av beskrivningstolkningen, så att besökaren kan ladda ned den på sin telefon eller lyssna på den med en smartapparat som hen får med sig på utställningen.

Om det är möjligt att folk inte hittar namnetiketterna kan du också låta göra en lista med namnet och numret på varje konstverk och ett omnämnande av vad konstverken handlar om. På en bra utställning finns listan också med punktskrift. Det allra bästa vore att man fick ta med sig listan hem. Till och med på många större ställen ska utställningsförteckningen lämnas tillbaka, men det är galet att spara just på den punkten.

Linkkejä

Näkövammaisten liitto ry
Näkövammaisten kulttuuripalvelu ry
WCAG 2.x Verkkosisällön saavutettavuusohjeet
Onko saavutettavuudella väliä?